Det hade redan hunnit bli mörkt, jag minns inte varför vi gick in i din lägenhet dagen därpå. När jag gick runt i din lägenhet så hittade jag ditt meddelande, inristat i en tavla du målat. I det bad du om förlåtelse och önskade att vi skulle vara starka ihop. Mina steg kändes tunga och jag gick till platsen…

Det kändes som om vi körde i en hel evighet, till sist tog grusvägen slut med en öppning mot havet. Vi satt i bilen och var tysta – luften stod stilla, det kändes som att det var svårt att andas. Jag blickade ut mot horisonten, havet hade en lugnande effekt. Trots det kändes allt så avdomnat.   It felt like we…

Jag har ju sett alla dessa prylar hemma hos dig – det kändes så märkligt att se hela ditt liv summerat i lådor och plastpåsar. Det till och med luktade som hemma hos dig, är du faktiskt död? Har du verkligen upphört att existera? Vi har ju alla dina saker, när ska du komma och hämta dom?…

Ibland tappade jag uppfattningen om vad som var verkligt, som att jag svävade i luften mellan ångest och sorg. Allt kändes så avlägset, overkligt – försökte du skicka meddelanden åt mig? Eller var det bara slumpen som gjorde att jag upptäckte vissa saker i skrift, symboler och gjorde en egen tolkning för att jag så gärna…

Vintern kom, det var inte så många dagar kvar till jul. Känslorna befann sig under ett lock, ett täckte av is. Ett snedsteg – allt som skulle krävas för att känslorna skulle explodera och komma upp till ytan, inget skulle hålla tillbaka tårarna. Hoppas isen håller, gud – låt den inte spricka, låt mig få…

Sist jag stod i detta rum så var du vid liv, du låg på sängen och jag satt på fönsterbrädet. Jag ville förstå varför du valde att skära dig själv. Jag såg att du mådde extremt dåligt, det som jag inte kunde förstå var hur du kunde må så pass dåligt, att livet kunde bli så mörkt för dig.…

Kommer du ihåg det? När mamma tog oss ut till stranden för att sola och vi lekte i den varma sanden – somrarna kändes som en evighet och då fanns inte en tanke på att någon av oss kunde försvinna, livet var för evigt. Tänk om vi kunde få resa tillbaka i tiden, tänk om jag redan då skulle veta…

01:38 – ett klockslag för mardrömmar och surrealism. När jag vaknade upp så visste jag inte vad som var sanning. Hade mamma dött? Var du vid liv? Du stod vid dörröppningen till sovrummet och tittade på mig – jag var helt paralyserad. Vad försökte du säga?   01:38 – a time for nightmares and surrealism.…

Det tog länge innan jag ville gå till din gravplats, mamma berättade ofta om att hon var dit, ordnat med blommor och såg till att det fanns ett tänt ljus för dig. För mig var det svårt att förstå att du låg där bland blommorna, några meter under marken. Nu till våren, så hade gräset börjat växa…

Resan västerut, inträdesprovet som skulle bli avgörande för framtiden – att lämna Åland, allt och alla, till ett liv utanför denna ö. Att ta det enorma klivet ut till ingenting, vad skulle det bli av med mig? Skulle drömmen om att bli fotograf bli sann? Eller är det lika bra att ge upp allt och…

Att försöka frigöra sig från den enorma ångesten, mörkret, flera år av familjeproblem som banat väg för tunga stenar som ligger stadigt på ens axlar. Jag trodde många gånger att det var mitt ansvar att försöka rädda familjen. Gud ska veta att jag försökte, flera gånger. Jag gav mitt allt och detta var något som…

Det sista kapitlet. Snälla, låt klockorna ringa så högt att jag vaknar upp från denna mardröm eller att du vaknar upp! Trots att mina minnesbilder vacklar från när vi gick ut med din kista så minns jag ändå hur klockorna slog för dig och hur jag innerligt önskade att något skulle hända. Ett mirakel, det…